Katty Hauptman Historiska museet
Dags för arkeologins Fågel Fenix att resa sig ur askan

På Historiska museet har det varit konferens om vad som blir kvar efter uppdragsarkeologins stora utgrävningar (i måndags och tisdags, 14-15 mars). Vilken rapportering vill vi ha? Och för vem? Viktiga frågor för arkeologisamhället. För tredje året i rad arrangerar Riksantikvarieämbetet denna typ av möte och intresset är rekordstort. Ungefär 150 av landets arkeologer har samlats och många fler hade velat komma om det bara hade funnits plats.

Fågel Fenix förbränns i lågorna. Detalj ur: The Aberdeen Bestiary, bok om fåglar från andra hälften av 1100-talet.

Förmiddagsblocket handlar om att skriva historia. Jag själv är moderator och det är vetenskapsjournalisten Kristina Ekerö Eriksson som inleder skarpt och intressant om villkoren för att skriva populärt. “Vad gör ni med själarna?” undrade en liten kille när han besökte arkeologerna som grävde i Kalmartrakten för några år sedan. Det här berättar Gert Magnusson, mångårig arkeolog, och tillägger att barns nyfikna frågor om det förflutna är den bästa utmaningen för varje arkeolog. Vi som är här delar ett stort arkeologiintresse och vill förstås också entusiasmera andra. Men en tvekan kan anas bland konferensdeltagarna just denna dag.

Björn Magnusson Staaf, ordförande för Svenska arkeologiska samfundet, höjer temperaturen strax före lunch med ett brandtal för att ingjuta mod i församlingen. Och det kan verkligen behövas. För det blir alltmer tydligt att det ligger en våt filt över salen. Kulturdepartementet har precis sprängt en bomb genom förslaget att de arkeologiska uppdragen ska upphandlas enligt lagen om LOU och att det är företaget som exploaterar mark istället för Länsstyrelsen som ska välja mellan anbuden. Men det är ju inte det som konferensen ska handla om. Förmodligen är det ändå därför det med några få undantag känns allmänt uppgivet. Ulf Bodin beskriver träffande stämningen här.

Det är inte bara den arkeologiska dokumentationen som ska arkiveras. Föremålen ska både brukas och förvaltas för framtiden, till exempel på Historiska museet.

Ingen tycks känna sig manad att ta täten och ansvaret för branschens situation. Varken Riksantikvarieämbetet eller Länsstyrelserna kliver fram på det sätt som jag tror att många skulle önska. I slutdiskussionen sammanfattar Mats Mogren att det finns ett systemfel. Det gör det. Alla vill ha mer synteser, men ingen vill betala för dem – enkelt uttryckt. Men om vi bara väntar på att någon ska fixa till strukturen så kommer uppdragsarkeologin att börja tyna.

De 150 arkeologerna i salen har inte bara 2250 års samlad erfarenhet (som Ulf Bodin har räknat ut). De är också uppdragsarkeologins hjärta, människor med varsin egen kärlekshistoria till arkeologin. Trots den tidvis lite loja tonen är det tydligt att det handlar om mycket mer än att stämpla in på jobbet. Alla bryr sig verkligen om resultaten och om arkeologisk kunskapsuppbyggnad! Att de strukturella hoten oroar är lättförståeligt. Men om inte just dessa personer kan hitta styrkan att resa ur askan och bli aktivister så oroar det åtminstone mig. Det kan inte gärna finnas någon annan som skulle kunna driva förändrings- och förbättringsfrågor mer passionerat än den med eget äkta engagemang i ämnet. Det gäller att skifta från den gemensamma intressegruppen till ett mer samhällsorienterat fokus.

Fågel Fenix reser sig ur askan. Detalj ur:The Aberdeen Bestiary, bok om fåglar från andra hälften av 1100-talet.

Men hur ska man få tid och kraft i pressad vardag? Ja det kan jag förstås inte svara på. Men jag kan göra en jämförelse. Den amerikanske internetgurun Clay Shirky har skrivit den omvälvande boken ”Cognitive surplus. Creativity and generosity in a connected age”. Han menar att människor i västerlandet har en sorts “kognitivt överskott” som vi kan använda kreativt för att bidra till en bättre värld – om vi bara vill. Han blev fly förbannad när en TV-journalist frågade hur folk har tid att ägna sig åt att till exempel uppdatera Wikipediaartiklar. Shirky räknade ut att amerikaner tittar på TV ungefär 200 miljarder timmar om året (svindlande). Den samlade tiden som människor world wide hade lagt ner på Wikipedia fram tills hans undersökning, motsvarar ungefär 100 miljoner timmar totalt, vilket är lika mycket tid som USA använder bara för att se TV-reklam under en helg, samtidigt som man inte får ihop “livspusslet”. Ersätter man alltså så lite som en procent av tex TV med att skapa något man tror på och som kan komma andra människor till del så kan man uträtta stordåd.

Det går förstås inte att översätta rakt av till vad som är “uppdragsarkeologins TV-tittande”, men poängen är snarare att man genom att omprioritera en liten del av tiden till interaktion utanför sin egen grupp kan få en mångdubbelt större utväxling - som dessutom har potential att engagera fler människor att också ta saken till sina hjärtan.

Om vi lägger till Henry Jenkins resonemang om hur ”Konvergenskulturen” fungerar då kan man börja se möjligheter att agera. Mediekonvergens innebär att gamla enkelriktade medier och så kallade nya medier som drivs med gräsrotsengagemang samverkar för att få större genomslag i samhället. Riksantikvarieämbetet har till exempel lagt ut gamla fotografier på Flickr. Det har gett många tusen fler tittningar och kommentarer än mycket annat inom kulturarvsfältet. Det är inte alltid lätt att få en artikel publicerad i en tidning. Lägg ut den på lämplig internetplats istället. Vem vet, kanske tar gammelmedia upp den i ett senare skede när det är en story för dem. Tänk på #prataomdet som började med ett twitterflöde mellan privatperoner och sen rullade genom alla medier i några veckor. Tänk på de sociala mediernas roll i den egyptiska revolutionen.

Och avslutningsvis, i en intervju berättar Shirky om sin favorit när det gäller att motivera medarbetare. Amazon har ett särskilt pris som bara delas ut till någon inom företaget som har gjort något jättebra - men utan att fråga om lov först! Kan det vara något för arkeologibranschen? Ja, i dessa dagar finns ett helt smörgåsbord av verktyg som kan nyttjas för att arkeologerna likt Fågel Fenix ska resa sig ur askan.

Hashtag för twitterflöde från konferensen: #raärapport

Sen detta inlägg skrevs har Åsa M. Larsson också bloggat om konferensen:

http://www.saublogg.se/2011/03/rapport-over-ett-rapporteringsmote/

Finns det några snälla vikingar här?

I årets julkalender ska de hemlighetsfulla arkeologerna Rolf och Rudolf gräva upp en vikingatida guldskatt. De har spärrat av sitt lilla arkeologiska undersökningshål precis som när kirurger opererar, åtminstone på TV. Och kanske kan de rädda den bankrutta hotellägarfamiljen på Gyllene Knorren, bara de inte gräver så förtvivlat långsamt.

Rolf och Rudolfs karaktärer, det noggranna pillandet i jorden och jakten efter vikingaskatten slår många stereotyper om arkeologer i en smäll. Men visst är det roligt. Dessutom är pappa Rogers guldfärgade hockeyhjälm den mest autentiska kohornshjälm man kan hitta. Den hör definitivt hemma på supporterläktarna, där är allt sig lik. Men i andra sammanhang börjar den gamle vikingen genomgå en personlighetsförändring.

Julkalendern Gyllene Knorren, avsnitt 16. Skärmdump från www.svt.se/julkalender.

På sistone verkar kraven på en mer kultiverad viking öka både inom forskningen och i populärkulturen. Den brutale vikingen fyller säkert en sorts behov och har gjort det länge. Kanske är han till och med en funktionell symbol för Sverige, som Fredrik Svanberg skrev efter ett föredrag på regeringskansliet. Frågan är vad en ny längtan efter en mer civiliserad och känslig viking står för. Inom arkeologin har det ganska länge varit prioriterat att betona vikingens mångsidighet och komplexitet. När vi nu jobbar med en ny utställning är olika mänskliga villkor under vikingatiden bland de viktigaste sakerna vi vill berätta om.

Men när jag läste om att Cambridge universitet har lanserat en kampanj för att omstöpa vikingarna till en ny sorts fredligare män och visa att de var fåfänga, modemedvetna och poesiintresserade började jag seriöst undra varför - egentligen. Svaret fick jag redan i samma artikel.

Anka av horn från Birka. Vikingatida leksak? fanns det barn? Ankan har inventarienummer 5208:1604 i Historiska museets samlingar. Foto: Christer Åhlin SHMM

-       Många brittiska barn har påbrå från vikingarna. Det är viktigt att de inte bara behöver se sina nordiska förfäder som aggressiva krigare, besatta av att röva och våldta. De måste få veta sanningen om sitt förflutna. Det är helt enkelt skadligt att tänka sig deras samhälle som våldsamt och utan några försonande drag. Sanningen är att vikingarna var konstnärliga och mycket måna om sitt utseende, säger vikingaexperten i artikeln.

Visst låter det bra, mycket bättre än att identifiera sig med en macho-ikon. Det tycker i alla fall jag. Men varför blir historiens komplexitet intressant först som spegel för de brittiska barnen i exemplet? Det är något som skaver när det till syvende och sist mest handlar om att forma sitt eget ursprung till något mer attraktivt. Vikingens karaktär är tydligen anpassningsbar efter samtidens gångbara värden. Märkligt bara att oavsett om han är fredlig eller krigisk så är det fortfarande en han. Den saken känns viktig att nyansera och jag tror till och med jag vet varför.

 

Får ni inte hålla på längre?

Då var fältarbetet avslutat och det blir dags att börja summera. När museet flyttar ut i parken på Djurgården möter man människor på ett annat sätt än inne i utställningsrummen. De som passerar behöver till en början en tydlig inbjudan för att komma fram och pröva sin nyfikenhet. Får man? Stör man?

Catharina frivillig arkeolog visar dagens fynd.

De första dagarna höll många lite avstånd och det var bara några tiotal som frågade vad som pågick. Allt eftersom det syntes mer tydligt att detta är arkeologi och att de som jobbar gärna berättar började stora skaror att samlas vid schaktkanten. Vi är också stort tack skyldiga de fem frivilliga amatörarkeologer som kämpade hårt i gropen under en vecka. Deras entusiasm och stora intresse var klart smittsamt!

 

Vems var fällkniven? Vi hittade också delar av en ben/hornskena till handtaget.

En farhåga var att vi inte skulle vara tillräckligt bra på att förklara varför vi anser det intressant att gräva ut en 113 år gammal och ganska välillustrerad historia. Så blev det inte, många verkade tycka att utgrävningen ger ett självklart tillskott till andra kunskaper. De som frågade varför vi gräver blev märkbart nyfikna på projektet och kommenterade att det verkar spännande. Flera uttryckte att det var synd att vi inte ”får” hålla på längre tid eller att de önskar att utgrävningarna skulle fortsätta nästa år.

 

För mig har den blå, gröna, gula, röda och bruna fasadputsen för alltid förändrat och färglagt min bild av “Gamla Stockholm”.

En återkommande fråga från besökarna var ”När kan vi komma och titta på utställningen på Historiska museet?” Jag tror att de skulpturala byggnadsdelarna blev en tydlig inspiration till att se nästa steg som en utställning. Men nu är projektets fältdel avslutad för vår del. En liten utställning med fyndmaterialet blir det nog senare i höst på Historiska museet och kanske kan det fina teglet från 1897 bli grunden till ett alldeles nytt konstverk.

Sista dagen i vallgraven

Utgrävningen börjar närma sig sitt slut och vi har grävt oss igenom 1,5 meter Stockholmsutställning. Idag är vår sista dag. Just som vi trodde att botten var nådd hittade vi en ny depå med gipsstuckatur i lite annan stil än vad vi har sett tidigare. De här bitarna är lite mer geometriskt dekorerade, de har varit målade i rött och brunt och kommer säkert från en annan byggnad än de som fanns i ett övre lager.

Vallgraven har varit fylld av material från 1897. Mest har det varit tegel, murbruk med färgrester och sten. Vi har också grävt upp mängder med gipsstuckatur, järnföremål och glasbitar. Bland det som skiljer ut sig finns delar av glödlampor, koppartråd, några knappar, en fickkniv och bitar av en tidning.

Bitar av tidning från 1897. 

Förra gången vi grävde var några av de vanligaste frågorna ”Varför rev man allt?” och ”Kan ni inte bygga upp det igen?”. Senaste veckan har den vanligaste följdfrågan varit ”Vad händer med materialet sen, ska ni göra en utställning?”. Så en liten utställning som visar materialet från Tre Kronors vallgrav blir det nog.

Follow on Tumblr