Som besökare i Berlin snubblar jag på historien i varje gathörn.  Det är inte precis någon feel-good-historia, men av någon anledning känner jag mig bekväm med hur det krockar med både estetik och stadsplanering. Här är det förflutna ständigt närvarande och sammantaget blir det en ganska ojämn och ibland motsägelsefull mosaik. Dominerar gör föga förvånande spåren efter andra världskriget och DDR-tiden. De finns på museer och minnesplatser, som monument och installationer i tunnelbanan. Ingen kan tveka om att Tysklands roll under andra världskriget är både smärtsam och skuldtyngd. Den bilden finns ständigt närvarande i staden också. I våras invigdes nyversionen av utställningen Topografie des Terrors, som i olika former har funnits på platsen för det forna Gestapohögkvarteret sedan 1987. Här berättas naket om offer och förövare på ett problematiserande sätt. Det är inte alltid enkelt. Bland annat lär jag mig att Erich Honnecker, som senare kom att bygga Berlinmuren och bli DDR:s president, tidigt var kommunistiskt organiserad och att han satt fängslad här av Gestapo under 10 år. Det gav lite att tänka på.

Inne i besökscentret/utställningen Topografie des Terrors. Här finns också en minnespark med utgrävda lämningar från Gestapohögkvarteret.

Jag har åkt hit särskilt för att se utställningen Hitler och tyskarna, som visas fram till slutet av februari på Deutsches Historisches Museum. Av svenska recensenter har den uppfattats som ganska tam och utan särskilda nyheter. Med den förannonseringen har jag förväntat mig att bli kritisk till framställningen. I vilken värld kan man göra en okontroversiell utställning om Hitler? Men så blir det inte. Jag ser tydligt utställningen i sitt sammanhang, dvs i denna stad där det finns otaliga andra ställen att möta krigets brun-svarta historia, men där folkets roll förstås också är ett känsligt ämne. Ur ett normkritiskt eller lärande perspektiv är det ett smart grepp att göra utställningen så vardagsbetonad, med jämn och lågmäld berättarstil. Det gör att man orkar ta till sig helheten och inte fastnar på enskilda ikoner. Jag hävdar att det är ett mycket ovanligt sätt att berätta om temat Hitler. Och jag tror faktiskt att man har rört vid något viktigt genom att låna de samtida människornas blick istället för att koncentrera sig på att demonisera, det öppnar möjligheten att sätta in fenomenet Hitler i sammanhang som är igenkännbara för de allra flesta. Det är egentligen det läskigaste av allt och borde kunna vara verkligt kontroversiellt.

Panorama från utställningen Hitler und die Deutschen. På museets hemsida kan man ta en virtuell tur genom utställningsrummen. Pröva genom att klicka här.

Problemet är att man verkligen måste ta sig tid att ”se”. Jag får ingen hjälp genom highlightade föremål som pockar på extra uppmärksamhet. Kanske är det därför recensenterna inte hör vad exemplaret av Mein Kampf i blindskrift eller kompositionen på den alldeles makalösa bonaden från kyrkan i Rotenburg berättar. Här finns också den bokstavligen vingklippta örnen som de sovjetiska soldaterna tog som krigsbyte från toppen av riksdagskansliet och sedan skänkte till Storbritannien. I slutet hittar jag ett filmklipp som visar identifieringen av Hitlers kropp, en sensation som jag förmodligen skulle ha missat om inte en kollega bett mig att titta särskilt på detta. Filmen presenteras utan fler kommentarer än att den autentisk, tillsammans med några dokument om hur Sovjetunionen har gjort upprepade analyser av kroppen för att till sist bränna den och sprida för vinden. Jag söker på nätet, men hittar ingen information om annat än fejkade filmer, dubbelgångare och konspirationsteorier. Helt förvånande är det som berättas i utställningen inte en särskilt spridd historia.

Kör Trabant på DDR-museet.

Hitler kan man inte skratta åt i Berlin. Men det kan man åt DDR-tiden och Stasi. För ett par år sedan var jag på en DDR-utställning på Deutsches Historisches Museum  där jag tyckte att man förlöjligade livet i öst på ett lite obehagligt sätt. När jag nu upplever det nya helt interaktiva DDR-museet finns den skojfriska blicken där, men den stör mig inte nu, kanske för att den ändå känns kärleksfull. Men det är intressant att fundera över varför det är helt okej att lättsamt delta och pröva på för att lära sig om den kommunistiska historien, men fullständigt otänkbart att göra detsamma med den nazistiska, som ändå ligger längre tillbaka i tiden. Kanske beror det på känslan av nationens skuld kontra att vara offer för en annan regim. Kanske är DDR fortfarande för nära för att omfattas av en principiell etisk diskussion kring historieskrivandet.

Fota dig i historisk miljö på The Story of Berlin.

För några år sedan såg jag ett kusligt TV-reportage om en turistresa till Tjernobyl. Jag minns inte vad det var för program, men reportens rädsla, den obehagliga känslan på platsen och det krasande ljudet av uppmätt radioaktivitet kommer jag ihåg. Det är inte helt lätt att tänka sig Tjernobyl som ett semestermål, men under 2009 lär ca 7,500 personer ha turistat området kring den förolyckade kärnkraftsreaktorn. En otäck och bildligt talande fotosamling från det övergivna området finns här.

Den 1 maj 1986, fem dagar efter kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl skulle tivolit i närbelägna Pripyat ha öppnat. Så blev det inte. De splitternya karusellerna rostar, utan att någonsin ha varit använda. Nu är de ett turistmål. Foto: av Max Hermus.

Nyligen annonserade den Ukrainska staten att Tjernobyl skall bli ett ännu större turistmål framöver.  Det är förstås inte helt riskfritt att vistas där, men det är det inte heller att bestiga berg eller att åka på andra äventyrsresor, menar man. Men det finns delade meningar om ifall det är bra och viktigt att allt fler upplever platsen med sin egen kropp, eller om resorna dit bara är obehaglig spekulation i människors olycka. Är detta ett kulturarv? Kanske något för världsarvslistan?

Nöjesparken Wunderland nära Kalkar i Tyskland är en radikalt annorlunda plats. Där kan man föga förvånande åka berg och dalbana och karusell, snurra chokladhjul och äta sockervadd - ungefär som i alla andra liknande anläggningar. Wunderlandparken vore kanske inte så märkvärdig om den inte hade en annorlunda förhistoria. Dagens lekplats är nämligen kärnkraftverket Schneller Brüter.

Wunderland, Kalkar. Foto från Frezeitpark-welt.de.

Bygget av kärnkraftverket påbörjades 1972 i ett samarbete mellan Nederländerna, Belgien och Västtyskland. Det tog 12 år att färdigställa och kostnaderna var ofantliga, men när anläggningen äntligen skulle tas i bruk följde massiva protester i närområdet och så småningom ångrade sig politikerna och beslutade sig helt enkelt för att lägga locket på. I flera år stod den gigantiska spökanläggningen som en talande silhuett i landskapet.

Men istället för att förbli ett monument över politikernas missriktade ambitioner och folkets makt tog en driftig företagare över och 1996 öppnades portarna till en familjepark utöver det vanliga. Kärnkraftsutseendet tar man inte miste på och trots att byggnaderna aldrig har varit utsatta för radioaktiv strålning och målats i glada mönster blir den ursprungligen människofarliga miljön en del av en kittlande upplevelse. Årligen kommer ungefär 500.000 besökare. Många säger att det är en unik upplevelse att leka sig runt ett kärnkraftverk och man minns det hela med ett leende.

Barsebäcksverken. Foto: Lars Bo Wassini  CC-BY-SA-3.0 (www.creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/)

Nästan alla svenskar känner till debatten om landets kanske mest kontroversiella kärnkraftverk, Barsebäck. I samband med att Barsebäck skulle stängas 1999 uppstod en ny diskussion om vad man ska göra med byggnaderna när de i framtiden är sanerade från radioaktiv strålning. Ska det rivas, eller är det ett kulturminne värt att bevara?

Anläggningen drivs fortfarande med personal, men verksamheten har förändrats radikalt. Ett hemligt och kontroversiellt ställe har förvandlats till en informationsplats om miljö, el, säkerhet och förstås kärnkraft. I besökscentret finns en energiutställning och man kan gå på guidade turer i reaktorn. Barsebäcksverket har till och med ett vandrarhem. Vad som händer sen är en öppen fråga. Planerna är fortfarande att riva av anläggningen. För vem kan ha intresse av att omvandla dessa kolosser till något annat?

Omslaget till personaltidningen för Ringhals och Barsebäcks anställda, nr 2, 2001.

Enligt rapporten Delaktighetens landskap som är skriven av Annelie Sjölander-Lindqvist, Anna Bohlin och Petra Adolfsson finns det svag lokal förankring för att bevara Barsebäck ”bara” som ett fysiskt monument. Lokalbefolkningen var positiv till industrin så länge som verket var i bruk och många menar också att det är ett viktigt industrihistoriskt minne, men det motiverar inte det materiella bevarandet. Om byggnaderna kan användas till något är det en annan femma. Bostäder är ett förslag. Det är intressant att många av de intervjuade säger att anläggningen inte ”syns” fast den är monumental som nästan inget annat, det vill säga den har blivit så normaliserad i landskapet att de som bor i närheten inte tänker på den. Därför finns det kanske inte något behov att börja se den nu, när den liksom inte finns på riktigt längre.

Sveriges första kärnreaktor syns inte heller och har under många år legat fördold för de allra flesta. Reaktorn är sedan gammalt nedmonterad, men rummet finns bevarat där det är insprängt i berget under Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. När man kommer ner för trapporna till underjorden känns det lite obehagligt. Betongen är hård på mer än ett sätt. Men det är fantastiskt fascinerande när det stora rummet liksom en katedral öppnar sig. R1 användes till forskning och inte till storskalig elproduktion och den har varit viktig för kärnforskningen i Sverige, inte minst på den tiden då man tänkte sig att tillverka kärnvapen.

Reaktorhallen R1, med hålet där reaktorn tidigare stod.

Numera har det här blivit en ganska intressant experimentell scen för forskning och diverse kultur. Förutom Leif Handbergs och Charlie Gullströms forskning på KTH om närvaro på distans, så finns R1 med i allt från en av Madonnas musikvideor till filmen Kenny Starfighter. Reaktorhallen har också fungerat som scen för såväl moderna dansföreställningar som för opera. Miljön är så speciell att den kan ta uppmärksamhet från föreställningen, så var det i alla fall när jag betraktade publiken vid en dansföreställning häromåret. Man kan definitivt säga att det här är en kulturmiljö alldeles utan att vara formellt “K-märkt”.

Alla exempel ovan handlar om kärnkraftshistoriska platser, om än på väldigt olika sätt. Vilken betydelse har de faktiska händelserna på platsen för hur den fortsättningsvis kommuniceras? Tjernobylkatastrofen dödade och förgiftade människor, djur och natur. Detta hände faktiskt. Hur ska en besökare förhålla sig till de tusentals människor som dog och de som ännu i generationer får leva med de smärtsamma sviterna av radioaktivt nedfall? Jag försöker förgäves föreställa mig detta som en turistort där det apokalyptiska tivolit i Pripyat fylls med samma skrattande resenärer som i Schneller Brüter.

Tjernobyl - Pripyat. Foto: av Max Hermus.

Men jag tror också att det finns en poäng med att vissa platser är kontroversiella och att användningen av dem pockar på en etisk diskussion. För mig ligger det något förtröstansfullt i att inte alltid vara tvärsäker på vad som är rätt och att vara öppen för att ändra och göra bättre. Med det perspektivet är det kanske svårare att förhålla sig till det som händer när man ”trevliggör” läskiga platser än att människor får tillgång till en naken katastrofplats.

Kulturarvsplatser och nöjesparker är för all del olika saker. Men för att platsa som kulturarv finns det ofta element av att lägga miljön och historien till rätta. Platsen ska trots allt uppmuntra till besök och inte minst tydligt förmedla den historia som “kulturarvsskaparna” vill framhålla. Visby blir mer medeltida för att motiveras på världsarvslistan, en liknande utvald historiehorisont möter man i Dubrovnik.

Kärnkraftshistoria kan säkert inte vara opolitisk. Men oavsett hur man ställer sig till kärnkraft i framtiden så tycker jag att den har en viktig industrihistorisk plats, särskild med tanke på dess politiska och mänskliga betydelse. Hur människor har kommit att använda en katastrofplats, ett kraftverk som aldrig togs i bruk, en nyligen avvecklad anläggning och slutligen en forskningshistorisk miljö är dessutom intressant i sig. De som bor i Barsebäcks närhet framhåller att byggnaderna måste komma till någon praktisk nytta för att finnas kvar. För dem är inte kulturarvsstämpeln nyttig i sig. Jag är inte säker på att de har rätt, men det kan vara värt att fundera på. Jag noterar att kärnkraftsplatserna har fått ett efterliv av det ena eller andra slaget - med det gemensamt att de alla används till något där historia, nutid och framtid automatiskt interagerar.

För ungefär ett halvår den började jag skriva denna blogg om några projekt som var på gång hos oss på Historiska museet. Sedan dess har det blivit 39 inlägg på det löst sammanhållna temat “vad kulturarv gör med människor”. Och nu är det 40-jubileum. Vad har det blivit så här långt?

En blick i arkivet visar att flest poster handlar om utgrävningen av platsen “Gamla Stockholm” från Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897. Denna sensommar gjorde vi utgrävningar där för andra gången, nu på jakt efter vallgraven till en rekonstruktion av slottet Tre Kronor. Under två veckor besökte ett par tusen människor utgrävningen där vi hittade både byggnadsrester och annat från 1897. Det bestående intrycket är att Gamla Stockholm måste ha varit en färgrik miljö att vandra runt i med hus putsade i starka färger. I blogginläggen kan man läsa lite mer om detta och om anknytande historier både från tiden före och efter själva utställningsperioden.

Kristine var praktikant hos oss för sina masterstudier i Norge. Hon gjorde stora insatser vid utgrävningen på Djurgården och assisterade sen med hantering av föremålen till vår kommande utställning We call them Vikings.

Den 1 september deltog vi i den internationella twitterstaffetten Ask a curator. Det var en sällsam upplevelse att kunna se hur frågor och svar om museer under ett dygn rörde sig från en världsdel till en annan. Efter den här erfarenheten är jag lite nyfiken på att pröva hur våra besökare på Historiska museet kan interagera med människor som finns på andra platser via till exempel twitter eller en facebookgrupp. Vilka samtal om historia uppstår vid sådana möten?

Det har också blivit ett antal inlägg om Vikingar. Detta är ett ständigt aktuellt ämne och denna höst var inget undantag. För mig blev det angeläget att ta upp vikingasymboliken eftersom jag är mitt uppe i att producera en utställning på vikingatema för en publik som inte är skandinavisk. Vilka stereotyper är vida spridda och vilka bilder vill vi förmedla? Vem är egentligen den “nya” vikingen? Och hur skiljer hon/han sig från den gamla?

Svenska frimärken.

Höstens stora vikingasnackis var när den amerikanska fotbollsstjärnan Brett Favre gick över till Minnesota Vikings. Det puffade upp #viking på twitters “most-trending”-lista under några dagar, ungefär samtidigt som den norske major Valhall i Afghanistan chockade Norden med sina vikingautspel. Båda kan kanske betraktas som olika varianter av den klassiske vikingen, den som modern forskning faktiskt har nyanserat, men som inte tycks vara lika attraktiv som den gamle - åtminstone inte ännu. Därför var det spännande att läsa om Cambridge universitets strävan efter att kultivera vikingen mer i enlighet med ny forskning. Men när jag började förstå att syftet är kopplat till att brittiska barn ska få förfäder som är bättre förebilder insåg jag också att den skenbara nyanseringen är en tydlig spegel av vår egen tid.

Gunnar, Lasse, Petter och Ulrik ingår i Historiska museets projektgrupp för utställningen We call them Vikings. Här är vi på väg till Gotland för att besiktiga båten Krampmacken.

Några inlägg har handlat om utställningar. Toppade gjorde nog den sant interaktiva barnutställningen om pengar och ekonomi på Zoom i Wien. Jag har också skrivit om det lilla oansenliga gemet som symbol, om att English Heritage Outreachavdelning läggs ner, om släktforskning och om oönskade kulturarv. Vems är egentligen ett koncentrationsläger som Auschwitz?

Auschwitz-Birkenau Museum and Memorial.

Vad står för dörren nu? Ja, det blir definitivt en fortsättning på bloggen om vikingar, ett och annat inlägg om museer och utställningar, historiebruk och interaktivitet, problematiska kulturarv, publik arkeologi och säkert en hel del annat också.

Tills dess,

GOTT NYTT ÅR!

I årets julkalender ska de hemlighetsfulla arkeologerna Rolf och Rudolf gräva upp en vikingatida guldskatt. De har spärrat av sitt lilla arkeologiska undersökningshål precis som när kirurger opererar, åtminstone på TV. Och kanske kan de rädda den bankrutta hotellägarfamiljen på Gyllene Knorren, bara de inte gräver så förtvivlat långsamt.

Rolf och Rudolfs karaktärer, det noggranna pillandet i jorden och jakten efter vikingaskatten slår många stereotyper om arkeologer i en smäll. Men visst är det roligt. Dessutom är pappa Rogers guldfärgade hockeyhjälm den mest autentiska kohornshjälm man kan hitta. Den hör definitivt hemma på supporterläktarna, där är allt sig lik. Men i andra sammanhang börjar den gamle vikingen genomgå en personlighetsförändring.

Julkalendern Gyllene Knorren, avsnitt 16. Skärmdump från www.svt.se/julkalender.

På sistone verkar kraven på en mer kultiverad viking öka både inom forskningen och i populärkulturen. Den brutale vikingen fyller säkert en sorts behov och har gjort det länge. Kanske är han till och med en funktionell symbol för Sverige, som Fredrik Svanberg skrev efter ett föredrag på regeringskansliet. Frågan är vad en ny längtan efter en mer civiliserad och känslig viking står för. Inom arkeologin har det ganska länge varit prioriterat att betona vikingens mångsidighet och komplexitet. När vi nu jobbar med en ny utställning är olika mänskliga villkor under vikingatiden bland de viktigaste sakerna vi vill berätta om.

Men när jag läste om att Cambridge universitet har lanserat en kampanj för att omstöpa vikingarna till en ny sorts fredligare män och visa att de var fåfänga, modemedvetna och poesiintresserade började jag seriöst undra varför - egentligen. Svaret fick jag redan i samma artikel.

Anka av horn från Birka. Vikingatida leksak? fanns det barn? Ankan har inventarienummer 5208:1604 i Historiska museets samlingar. Foto: Christer Åhlin SHMM

-       Många brittiska barn har påbrå från vikingarna. Det är viktigt att de inte bara behöver se sina nordiska förfäder som aggressiva krigare, besatta av att röva och våldta. De måste få veta sanningen om sitt förflutna. Det är helt enkelt skadligt att tänka sig deras samhälle som våldsamt och utan några försonande drag. Sanningen är att vikingarna var konstnärliga och mycket måna om sitt utseende, säger vikingaexperten i artikeln.

Visst låter det bra, mycket bättre än att identifiera sig med en macho-ikon. Det tycker i alla fall jag. Men varför blir historiens komplexitet intressant först som spegel för de brittiska barnen i exemplet? Det är något som skaver när det till syvende och sist mest handlar om att forma sitt eget ursprung till något mer attraktivt. Vikingens karaktär är tydligen anpassningsbar efter samtidens gångbara värden. Märkligt bara att oavsett om han är fredlig eller krigisk så är det fortfarande en han. Den saken känns viktig att nyansera och jag tror till och med jag vet varför.

I Storbritannien lider museerna av den allmänt svåra ekonomin. Vissa museer får sina anslag nedskurna med 25%. På Twitter har man under en tid kunnat följa denna rapportering på hashtag #museumcuts. Det är inte bara museerna, utan också andra delar av kulturarvssektorn som berörs, bland annat genom utebliven projektfinansiering.

Skylt på Jorvik Viking Centre i York.

Igår läste jag att English Heritage Outreach Department kanske måste läggas ner. Outreach Department startade 2003 med uppdraget att involvera underrepresenterade grupper i kulturarvet, det vill säga de som inte kommer av eget intresse. Man hade gjort en undersökning som visade att trots stora satsningar på aktiviteter och marknadsföring var det huvudsakligen den välbärgade, vita och välintegrerade medelklassen som nyttjade English Heritages verksamhet.

Från början beskrevs den nya Outreach strategin nästan lite som en guerillarörelse i en traditionell och trögrörlig organisation med stolta anor. Teamet skulle jobba på ett annorlunda sätt med stark lokal förankring och med projekt som initierades av deltagarna själva. Det handlar inte främst om att nå så många som möjligt. Istället har man jobbat med att stötta människors engagemang på ”gräsrotsnivå”, partnerskap med lokala organisationer, med hållbarhet i form av att projekten ska ge nya färdigheter som lokalsamhället har nytta av och sist men inte minst med utvärdering av vilka effekter projekten har. Trots att andra värden har prioriterats framför att maximera antalet deltagare har man genomfört fler än 400 projekt som tillsammans har involverat 250.000 människor.

Elever i Hjustaskolan gräver ut Hjulsta gamla gård i ett av våra publik arkeologiprojekt, projektet avslutades med att de gjorde utställningen Hjulsta då.nu på Historiska museet.

English Heritage’s arbete var en stor inspiration för oss på Historiska museet när vi startade upp projektet Publik arkeologi för några år sedan. Det speciella med Outreach Department är att de utgår från sociala målsättningar och en konkret strävan efter att använda kulturarvet för att skapa ett bättre samhälle för fler människor. Det är inte bara en ideologisk ståndpunkt utan har använts i praktiskt arbete enligt en väl egenomarbetad strategi med tillhörande utvärderingskriterier. Men eftersom man inte har jobbat så mycket med andra etablerade kulturarvsinstitutioner, utan just med lokala organisationer av skiftande slag, verkar det inte som att arbetet har fått så stort genomslag bland dem som traditionellt jobbar med kulturarv.

Nu finns det förstås fler som jobbar med liknande typ av så kallade ”community projekt”, i Storbritannien finns många goda exempel. Museum of London har välutvecklade program för att inkludera människor i arkeologi och historieskapande. När vi besökte dem på en studieresa berättade museichefen om att före detta kriminella som kommit ut ur fängelset fick jobba i museimagasinen som en del av sin återintegrering i samhället och om hur ett utgrävningsprojekt i Londonstadsdelen Spitalfields genom de medverkande barnen ökade kunskapen om hur barn hade upplevt bombningarna under andra världskriget.

Jag har känslan av att English Heritage med sin gamla officiella organisation har haft lite svårt att få trovärdighet för en sådan verksamhet som Outreach Department driver. Det vore ju synd om denna misstänksamhet bekräftas genom att allt läggs ner. Men det som gnager mig mest är att förnyelsen som man i teorin talar sig varm för visar sig bara vara en överbyggnad som lätt kan skäras bort när det kniper. Då blir det den traditionella strukturen som måste räddas trots allt.

Jag funderar ofta på varför vissa felaktiga historiebilder betraktas som mer fel än andra. Hornprydda hjälmar är som ett rött skynke för vilken vikingatidsforskare som helst. De är så provocerande att man redan innan någon har frågat ofta känner sig tvungen att inleda med att säga att vikingarna inte hade horn. För det tror ju alla?

Huvudparten av all vikingakitsch reproducerar hornhjälmsmyten. Hornen är så ikoniserade att de kan synas fast det inte finns. Man kan jämföra det med hur reklamen för rederiet Viking Line, välkänd för varje Stockholmsbo (och kanske i större delen av Sverige och Finland?). Endast en liten del av namnet visas, men det finns ingen som helst tvekan om vad annonsen står för. Var och en fyller själv i resten.

Reklam

När Historiska museet hade ett omklädningsrum för ”vikingar” kunde alla som ville klä ut sig, men också teckna av sig själva som vikingar. På de hundratals teckningar som sattes upp fanns både pojkar och flickor, alla kunde vara vikingar – men de allra flesta var iklädda hjälm med horn, vilket förstås inte fanns med bland utklädningsrekvisitan.

När jag frågar säger många ungefär såhär: ”jag vet att de inte hade hornhjälmar på riktigt, men om jag ska rita en viking måste den ha horn, annars ser man ju inte att det är en viking”. Det ligger onekligen något i det.

Foto från vikingarnas omklädningsrum på Historiska museet. En besökare har lagt ut bilden på sin blogg.

Den kohornsprydda hjälmen lär ha skapats till uruppförandet av Wagners opera ”Nibelungens Ring” i Bayreuth 1876 och förmodligen var designen snarare inspirerad av en tidigare uppsättning av Wagners ”Tristan och Isolde” än av hur vikingar kunde tänkas ha sett ut. Martin Brandt Djupdraet gör en djupdykning i detta och mer här. Men spelar det egentligen så stor roll idag? Ja, i den bemärkelsen att detta är inkarnationen av den nationalromantiske vikingen som inte bara har gett den populärkulturelle figuren ett ansikte, men som också har påverkat forskningens bild.

Dessa hjälmar designade med lite inspiration från Vendel och en stor portion fantasi inklusive horntillägg kan nu köpas till reapris.

På sätt och vis är vikingahjälmen ett välkänt missförstånd, men som det inte finns någon allmän önskan att rätta till. Kanske är det en av orsakerna till arkeologernas stora frustration över just detta vikingafel. Och den envisa motbevisargumentationen verkar snarare fungera för att befästa stereotypen.

Men ärligt talat så är varje museum fullt med olika representationer som inte stämmer med hur det verkligen var när det begav sig. Och vissa av dem tycks inte alls vara lika provocerande som andra. Kanske handlar det också lite om stil och smak?

Runstenen från Jelling i Danmark, här färgglatt imålad.

Vi är till exempel väl medvetna om att runstenarnas runor inte var diskret faluröda så som de ofta framställs idag. Istället var hela stenarna kontrastrikt målade i flera olika färger, vilket ibland visas på bilder. Men originalstenarna som står runt om i landskapet och på museerna fortsätter att vårdas i sin gråa skepnad med faluröda detaljer, de passar ju så bra i på det sättet. Grällt målade skulle de kanske bli lika vulgära som hornhjälmarna, eller?